Jag ville ställa in mitt öga
för att se det goda i saken
men det hjälpte dock föga
hela natten jag ändå låg vaken.
Och tänkte och vred och virade
tankarna fram och tillbaks
i korgen låg hunden och plirade
troget lojal med mitt vak.
Jag tänkte på tider som varit
på tider som komma skall
på alla vägar jag farit
på kölden som blåst så kall.
På onda ögon som skådat
på mig och mitt liv utan nåd
de stött och blött och knådat
och gett mig falska råd.
Det svåraste var att streta
med svek och kval i min rygg
att innerst inne veta
att jag i mig själv var trygg.
Jag ensam blev på min resa
jag lämnade allt detta hån
jag blev som en moder Teresa
var fick jag min styrka ifrån.
Hur kunde jag hjälpa andra
när själv jag behövde berg
av kraft och mod för att vandra
utan isande kyla i märg.
Nåden kom med morgonens ljus
hunden somnade sött
demonernas ilsket inande brus
gjorde mig trött så trött.
Jag somnade tvärt och drömde
om skogens helande sus
i sömnen jag allting glömde
allt omkring mig var ljus.
Min Mormor stod där stilla och log
hon tog mig i sin famn
och sa att nu får det vara nog
låt ljuset ta dig i hamn.
Känn dig enbart i Kärlek vaggad
låt ditt sorgmod på vingar fly ut
se rosen - helt utan taggar
förvandla det gamla låt det dö ut.
Då kändes det skönt att vakna
att återigen kunna le
att leva utan att sakna
det livet ej kunnat ge.
Bara känna glädjen att tacka
för passionens glädjande knog
öppna dörren - jag tyckte nå´n knacka
och hunden såg upp och log.
❤❤❤
❤❤
❤