Jag ville ställa in mitt öga

för att se det goda i saken

men det hjälpte dock föga

hela natten jag ändå låg vaken.

Och tänkte och vred och virade

tankarna fram och tillbaks

i korgen låg hunden och plirade

troget lojal med mitt vak.

Jag tänkte på tider som varit

på tider som komma skall

på alla vägar jag farit

på kölden som blåst så kall.

På onda ögon som skådat

på mig och mitt liv utan nåd

de stött och blött och knådat

och gett mig falska råd.

Det svåraste var att streta

med svek och kval i min rygg

att innerst inne veta

att jag i mig själv var trygg.

Jag ensam blev på min resa

jag lämnade allt detta hån

jag blev som en moder Teresa

var fick jag min styrka ifrån.

Hur kunde jag hjälpa andra

när själv jag behövde berg

av kraft och mod för att vandra

utan isande kyla i märg.

Nåden kom med morgonens ljus

hunden somnade sött

demonernas ilsket inande brus

gjorde mig trött så trött.

Jag somnade tvärt och drömde 

om skogens helande sus

i sömnen jag allting glömde

allt omkring mig var ljus.

Min Mormor stod där stilla och log

hon tog mig i sin famn

och sa att nu får det vara nog

låt ljuset ta dig i hamn.

Känn dig enbart i Kärlek vaggad

låt ditt sorgmod på vingar fly ut

se rosen - helt utan taggar

förvandla det gamla låt det dö ut.

Då kändes det skönt att vakna

att återigen kunna le

att leva utan att sakna

det livet ej kunnat ge.

Bara känna glädjen att tacka

för passionens glädjande knog

öppna dörren - jag tyckte nå´n knacka

och hunden såg upp och log.

❤❤❤

❤❤

❤